Sunday Funday v47

Vi var två stycken som tog oss an de gamla dvärgarnas försök att återta sitt urgamla berg i Covenant – ett stundtals obegripligt spel, mest på grund av fullkomligt värdelös regelbok och en ännu sämre players aid. Regelböcker verkar inte vara Devirs starka sida, eller så är det jag som är helt och hållet dum i huvudet.

Trots dokumentationens tillkortakommanden var spelet tillräckligt intressant för att jag ska vilja spela det fler gånger, mest på grund av att vi precis i slutet kom underfund med sånt som hade varit fint att veta i början av spelet. Jag upplevde detsamma med White Castle när vi spelade det första gången, att alla fick ett aha-moment när vi räknade poäng och insåg att ingen av oss fått särskilt många poäng.

Samma två spelare gav sig senare av till trettio-talets Paris för att leva ett bohemiskt konstnärsliv i kortspelet Bohemians. Som spel betraktat är Bohemians en ganska enkel deck builder och det är definitivt temat och gnuttan story telling som gör det värt besväret. Under spelets gång utvecklades en olycklig kärlekshistoria mellan mig och min musa Francis, som slutade i misär. Jag drog på mig syfilis, narcisism tillsammans med en drös andra svårigheter trots mina försök att låta mig inspireras av månens spegling i Seine.

I rätt sällskap och med rätt bakgrundsmusik känns Bohemians som ett spel jag gärna spelar igen, även om det speltekniskt inte var särskilt innovativt eller komplicerat.