Flip 7 är ett superenkelt push your luck-spel som består av en kortlek med ett antal kort numrerade 1 till 13 och det finns lika många kort som siffran. I en runda väljer varje spelare om de vill ha ett kort till eller inte, om man får ett kort man redan har åker man ut och om någon spelare drar sitt sjunde kort utan att åka ut avslutas spelet och alla får lika många poäng som summan av sina kort. Snabbt och enkelt om det inte vore för att det också finns ett antal specialkort, som är mer av take that-karaktär än vad de är i det vanliga Flip 7. Det finns tex ett kort “Flip 4” som tvingar en spelare att dra fyra kort i rad, ett kort som halverar poängen och kort som ger minuspoäng.

Flip 7 – With a Vengeance är ett snabbt och enkelt spel som kan underhålla många spelare på relativt kort tid, väl värt pengarna.

Idag var vi fem spelare, som bestämde sig för att plocka upp en gammal favorit. Dead of Winter har inte kommit till bordet på nästan tio år och jag var väldigt nyfiken på om det fortfarande skulle hålla måttet. Kortfattat kan jag väl säga att jag inte riktigt tycker att det gjorde det, men att det fortfarande är ett spel jag gärna spelar fler gånger.

I grund och botten är det ett relativt simpelt spel där varje spelare leder en grupp överlevare som tillsammans alla bosatt sig i en koloni. För att vinna behöver man nå ett gemensamt mål och ett privat mål. Idag spelade i introduktionsscenariot där vi skulle samla ihop femton zombie-prov.

I spelet finns ett antal platser där man kan hitta föremål som vapen, bensin, medicin, mat och så vidare. De föremålen använder man sedan för att lösa kriser eller ge överlevarna specialförmågor. Zombies dyker upp på de olika platserna, inklusive kolonin, och de måste såklart rensas bort för att de inte ska ha ihjäl överlevarna.

Scenariot vi spelade kändes lite för lätt, det blev aldrig någon riktig nerv i spelet och det kändes mest som att vi skyfflade kort mellan olika högar. Några meningsfulla val kändes det inte som att vi gjorde heller, det mesta flöt på utan några som helt svårigheter.

Sammanfattningsvis ör Dead of Winter ett småtrevligt spel, men ingenting jag kommer att plocka fram igen på ett bra tag.

Äntligen kom The Voynich Puzzle upp på bordet! Vilken total röra det kändes som i början; ett löv här, en bad-gubbe där, flytta förstoringsglasen, lägg en pussel-bit, få poäng, löv i badet och uppgradera sida upp och sida ner… massor av kombinationer och trigger-effekter och svårt att förstå vad som behöver göras för att få poäng.

Det var inte förrän närmare slutet som tjugofemöringarna succesivt föll ner, en efter en, och spelet började bli förståeligt. På det sättet påminde spelet om inspirationskällan “The Voynich Manuscript”, som fortfarande är odechiffrerat.

Bu eller bä? Efter en spelning kändes det som att jag gjort femton IQ-test för att gå med i MENSA utan att lyckas och ändå vann jag. Det bittra i vinsten var att jag inte överhuvud taget fattade vad jag gjorde för att vinna, det var bara slumpen som avgjorde mina handlingar hela spelet igenom. Det får bli ett försiktigt “bä?” och sex miffon i betyg, med en lagom förhoppning om att det kanske kan höjas efter en spelning eller två till.

Fyra tappra dvärgar gav sig in i det heliga berget Karrak-cüm-Kazar för att återerövra det från ondskans makter. Efter mycket grävande, byggande och grönskinns-slaktande kan jag konstatera att Covenant vinner på att vara fler spelare än två, kanske också på att jag den här gången hade en spelning i ryggen.

Oavsett vilket uppgraderar jag Coventant från en sjua till en åtta efter två spelningar, vi får se om det kanske rent av blir en tredje också.

Vi var två stycken som tog oss an de gamla dvärgarnas försök att återta sitt urgamla berg i Covenant – ett stundtals obegripligt spel, mest på grund av fullkomligt värdelös regelbok och en ännu sämre players aid. Regelböcker verkar inte vara Devirs starka sida, eller så är det jag som är helt och hållet dum i huvudet.

Trots dokumentationens tillkortakommanden var spelet tillräckligt intressant för att jag ska vilja spela det fler gånger, mest på grund av att vi precis i slutet kom underfund med sånt som hade varit fint att veta i början av spelet. Jag upplevde detsamma med White Castle när vi spelade det första gången, att alla fick ett aha-moment när vi räknade poäng och insåg att ingen av oss fått särskilt många poäng.

Samma två spelare gav sig senare av till trettio-talets Paris för att leva ett bohemiskt konstnärsliv i kortspelet Bohemians. Som spel betraktat är Bohemians en ganska enkel deck builder och det är definitivt temat och gnuttan story telling som gör det värt besväret. Under spelets gång utvecklades en olycklig kärlekshistoria mellan mig och min musa Francis, som slutade i misär. Jag drog på mig syfilis, narcisism tillsammans med en drös andra svårigheter trots mina försök att låta mig inspireras av månens spegling i Seine.

I rätt sällskap och med rätt bakgrundsmusik känns Bohemians som ett spel jag gärna spelar igen, även om det speltekniskt inte var särskilt innovativt eller komplicerat.