Definitivt ett favoritspel!
Plocka ädelstenar från brädet, köp kort och få ihop poäng eller kronor för att vinna – det låter kanske inte som ett brädspelsmästerverk, men det är det närapå. Åtminstone i tvåspelar-genren.

Det som skiljer Splendor Duel från sin föregångare är dels att alla ädelstenar ligger på ett bräde och man får plocka upp till tre, antingen diagonalt eller ortogonalt istället för att bara plocka valfritt. Det finns också två pärlor, som krävs för att kunna köpa de riktigt poänggivande korten. När man köper kort läggs ädelstenar och pärlor i en påse och blir inte tillgängliga förrän någon av spelarna bestämmer sig för att fylla på brädet. Till det kommer att en del av korten som man köper ger en special-action, tex stjäl en ädelsten av motspelaren eller ta en omgång till.

Som sagt, det här är ett av mina absoluta favoritspel för två spelare och efter dagens spelning är det fortfarande det!

Efter att ha plöjt genom några av Devirs spel kan jag konstatera att de är duktiga på att designa spel, men synnerligen usla på att skriva lättförståeliga regelböcker. Covenant var en mardröm att ta sig genom och allra första gången vi spelade The White Castle såg alla ut som frågetecken ända till slutet. Riktigt så illa är det inte ställt med The White Castle Duel, men efter ett antal spelomgångar upptäckte jag åtminstone två rätt så stora fel jag gjort tidigare, fel som påverkade spelet rejält.

The White Castle Duel är i grund och botten ett “Lantern Placement”-spel, båda spelarna har sex lanternor i tre olika färger som kan ställas på olia platser för att få resurser, göra olika actions eller flytta kurtisanen allt högre upp i det vita slottet. När de sex lanetrnorna placerats ut hämtar man hem dom, en i taget oberoende av vem som placerat ut dom. Vi har tidigare spelat att man bara får stapla två på varandra, men man får tydligen stapla tre. Dessutom får man en drös resurser när man ställer ut sina lanternor, beroende på hur man fipplat till sin lantern-produktions-lina vilket jag också helt har missat tidigare.

Med korrigeringarna känns spelet inte längre så svältfött som det gjort tidigare och det är ett synnerligen trevligt spel. The White Castle är i princip ospelbart på två (om jag inte missat en massa regler där också) så duell-varianten har verklligen ett existensberättigande i mina ögon.